Sancta Clarasystrarna
Vår historia
Kallad till klosterliv – kallad till Syster
När började allt egentligen? Hur hamnade vi i just detta kallelseliv? Ja, när börjar egentligen de första tecknen på en kallelse till gudsvigt liv att visa sig?
Det brukar vara intressant att lyssna till dem som berättar om sin väg till det konsekrerade livet i vår heliga Katolska Kyrka. Känner man kanske igen något av sin egen väg? Eller för dem som ännu söker hemvist för den kallelse de upplever, kan det också vara intressant att ta del av dessa mångahanda berättelser om hur Gud träder in i en människas liv och visar sin väg för henne.
För oss Sancta Clarasystrar kan vägen kanske beskrivas som brokig? Att vara Systrar för vilken bilden klarnat först senare i livet, är detta till trots, det liv vi levt innan, inte förgäves. Vi har hunnit med att få en hel del erfarenheter som gjort oss förhoppningsvis mer ödmjuka, mer mogna, mer beredda att lyssna, och att ge av sig själv kompromiss-löst. Vi har putsats, kanske i familjeliv, studier och arbetsliv… Många gånger har vi hunnit läsa stora mängder kristen litteratur, kanske varit i en levande relation med Gud i flera år? Har ett verkligt böneliv… En del skulle kanske beskriva vår väg som brokig? Men för den som har ögon att se med har ändå Herrens hand gett sig till känna på de olika vindlingarna i vårt liv. Varje brokig liten del av vår livsväv har haft sin skönhet även mitt i smärta och sorg. Ibland har vi lärt oss den tuffa vägen, med tiden lärt oss lyssna till Guds röst och blivit mer liksom fogliga får som följer Herdens kärleksfulla röst.
Men när började kallelsen till just gudsvigt liv som Syster? Var det kanske den gången i tolv års åldern, för
Sr. Aina Marias del, då hon plötsligt erfor en helt oväntad stark, längtan att bli nunna? Trots att hon inte växt upp i en praktiserande kristen familj? Eller var det när hennes icke troende pappa, som var en god berättare, på kvällarna berättade olika sagor för barnen? Sr. Aina Marias favoritberättelse var den om Syster Ragnhild i hemstaden Oslo, som under kriget gick med Kyrkans kollekt genom parken varje söndag. Så blev hon mycket allvarligt sjuk och hamnade på sjukhus. En man hon inte kände propsade starkt på att han måste få besöka henne. Vid Syster Ragnhilds sjukbädd bekände han gråtande och knäböjande inför henne att han en dag när hon gick genom parken med kollekten, låg i bakhåll för henne för att råna henne.
Men, berättade mannen gråtande, jag kunde inte, du hade skydd, jag såg två änglar gå på varje sida om dig. Och jag har ångrat mig sedan dess vad jag var beredd att göra för pengar…
Var det kanske denna älskade berättelse som sådde frön till kallelsen som väntade framöver?
Eller var det kanske den första resan till Maria helgedomen Częstochowa i Polen, vilken kom att förändra hela Sr. Aina Marias liv i grunden? Och så var det senare, Vadstena och den heliga Birgitta… allt liksom ett pärlband av nåd, där varje del av livet liksom omedvetet formar sig eller förbereder sig för Guds plan.
Även för Syster Inga Maria fanns en pockande längtan till Systraliv redan i barndomen. Men så är vi uppväxta i det hårt sekulariserade Sverige...
Vi fördes samman av en gemensam väninna i Kyrkan. År 2020 respektive 2021 avgav vi våra löften i Biskopens kapell som Birgittasystrar av Guds Närvaro. Då hade vi inte den blekaste aning om att Gud hade fler äventyr och än mer nåd i beredskap för oss…
Så kom då i augusti 2024 ”Kallelsen i kallelsen” så totalt, fullständigt oväntat, att det lämnar oss utan ord… bävande, hänförda, förundrade… men vi hade lärt oss av den heliga Birgitta att det blir bäst, när Herren får visa vägen och göra oss villiga att gå den. Så efter bön och begrundan och samtal med Spiritualen, Biskopen och andra, samlade vi mod och svarade JA, till den nya väg som Herren kallar oss till. Att tillbe, tjäna och älska Herren i Ande och Sanning, som Sancta Clarasystrar, Herrens ringa tjänarinnor.
Nedan kan man läsa om hur vi
tidigare beskrev kallelsen till
Birgittasystrar av Guds Närvaro
Under sitt första besök i Vadstena blev syster Aina Maria påtagligt berörd av den frid och Guds Närvaro som råder i denna lilla stad. En upplevelse av kallelse infann sig som inte ville ge med sig. Efter bön och samtal med sin andliga vägledare påbörjades kallesevägen. Omsider blev hon tillfrågad att skriva ned sin vision av kallelsen och en regel för det klosterliknande liv mitt i världen som Herren lagt på
hennes hjärta.
Kallelsevägen blev en vandring i längtan och tro efter det som hon erfor som ett personligt tilltal från Herren. Den heliga Birgittas eget levda kallelseliv, så som hon levde det efter att hon blivit änka lyste fram med en lockande, pockande intensitet. Birgittas otroliga mod och hängivna kärlek till Herren berörde på djupet. Efter flera års studium av hur Birgitta själv levde sin kallelse framträdde en bild av hennes spiritualitet som faktiskt skilljer sig ganska markant från den spiritualitet eller regel som hennes blivande nunnor skulle leva efter. Nog behövs systrar som lever tillgängliga kallelseliv mitt i världen? Djupt kontemplativa men ändå med en utsänding att tjäna Herren mitt i bland människorna, så som Birgitta själv gjorde.
Omsider var tiden mogen för syster Aina Maria att få avlägga sina privata löften som Birgittasyster av Guds Närvaro i Biskop Anders Arborelius privata kapell (som faktiskt också är ett Birgittakapell). Efter cirka ett år anslöt ytterligare en kvinna, sr. Inga Maria och vi båda avgav våra löften gemensamt för Biskopen i detta kapell den 4 juni 2021.
Nästa steg i vår historia var när Herren ledde oss att slå ned våra bopålar i Birgittas egen stad Vadstena.
Vårt lilla kloster är inrymt i ett radhus med egen liten trädgård öster om Blåkyrkan. Det var en glädjens dag när Biskop Anders kom och invigde vårt kloster och dess kapell, i närvaro av många gäster, katoliker så väl som protestan-ter. Kapellets namn? S:ta Birgittas kapell.
Vi systrar tilllbringar nu vår tid i mycket bön och forma den speciella rytm som ett klosterliv med kontemplativ-aktiv inriktning innebär. Inte minst att växa in i vad det innebär att helt få tillhöra Gud och tjäna Honom...
Eftersom det är frågan om en helt ny kommunitet känner vi oss lite som pionjärer med allt vad det innebär av möjligheter såväl som utmaningar. Vi har en enda önskan; att Herrens vilja sker och att Hans Namn får ära.